Draggruppen har varit min trygghet och stolthet nere i Forshaga sen i höstas. Mitt mål var få så många som möjligt att våga testa, våga försöka och våga lita på sig själv och sin hund.

Drag är en sport som kräver mycket sammarbete samtidigt som hunden jobbar längst fram rätt självständigt ändå Det finns i alla fall ingen tid att kolla vad matte eller husse gör, finns ingen tid att göra något annat än att se till att linan är sträckt.

Vi är många som har fatsnat för sporten och många har förvånats av sina hundar! Många gick in helt utan förväntningar vilket, jag tror, gjorde att det gick så pass bra för många. Man kunde tydligt se hur bra det gick när förarna var utan förväntan, lika tydligt kunde man se att gången efter kom pressen att prestera lika-bra-som-sist och oftast gick det jättedåligt då. Många lärde sig detta och fick jobba mycket med sig själv för att styra känslorna och förväntan.
De vanligaste dragraserna är vorsteh, pointer, husky osv. man kan inte säga att dom springer av sig själv så som en vallhund vallar av sig själv men nästan. Självklart är dessa raser både snabba och snabblärda inom orådet, annars skulle man inte orka träna upp dom utan valt en annan ras. Vi i draggruppen har kört med så icke-typiskaraser som det bara går - russllar, welshar, kelpies, shelties, collies, tollare, tibitansk terrier osv. Dessa raser är inte på långa vägar avlade för att dra, inte alls men vi har lyckats få alla att dra! ALLA! Nog för att vi haft stor hjälp av att vara en grupp. Hundarna har nästan alltid haft hare (någon att dra efter). Som ledare har jag lärt mig at detta både är bra och dåligt, många hundar har fått problem med att springa utan hare (och det har jag redan börjat klura på och testat övningar). Men jag tror fortfarande att det sitter mycket i förarens huvud.. Vore ju konstigt om hunden bara helt plötsligt glömmer vad den ska göra när man gjort samma sak i över ett år - i sele, i lina, med gänget, hela stämningen bjuder in till dra och helt plötsligt bara inte drar hunden.

Nu är det dags för skolans första  barmarksmästerskap och en gren i mästerskapet är stafett. Eftersom alla i gruppen inte ska vara med så är nu hundlåningen i full fart. Det bråkas om vem som ska ha vilken hund och vem som lovat vad. Många väljer bort sin egen hund för att man vinna. Samtidigt som jag förstår alla som vill vinna.. Så måste jag säga att jag tycker att det är trisst att man söker hundar som en dåre för att ens egen kanske inte är den snabbaste i gänget. Förstår inte vittsen av att vinna om man inte ens gör det med sin egen hund. Vad är det då som betyder något? Att någon annan varit duktig och tränat en hund som man själv vinner med? Eller betyder det mer att visa hur långt man faktiskt kommit med sin egen? Jag kan bara tala för mig själv och ja, jag tycker att det är riktigt tråkigt.

Detta problem är något som förekommer inom de flesta sporter och såklart är det roligt att vinna men varför tränar vi? Jo för att lära oss, utvecklas för att kunna blli bättre på det vi gör. Men om vi väljer bort det vi själva skapat för att vi inte kommit så långt som vi önskat och istället tar något som är "färdigt". Hur utvecklas vi då?
Är det viktigare att vinna eller är det viktigare att utvecklas? Jag tror personligen inte att det hjälper en i ens utvecklig om man vänjer sig vid att kunna ta genvägar för att nå framgång.

Det är min åsikt.
Jag vill egentligen inte göra en så stor grej av detta så kan direkt säga att detta inte alls bara har att göra med dragmästerskapets stafettstrul. Saker jag retat mig på länge..Som sagt, alla har sin åsikt och det här är min.

NOW TO THE FUN PART -Kommer förmodligen att anmäla mig själv i ett lag med Natalie och Carro - och eftersomjag jag har lånat ut min egen hund så måste jag bara hitta en hund ;) Men det är mitt minsta problem, höhö! NU jäklar!