Satte mig ner efter skidturen och funderade över tävlingar för våren och upplägg. Kände hur pressen bubblade upp och jag kände mig stressad och nervös redan nu.
De kändes inte okej och jag började fundera över min tid som tävlande.

Jag började när jag var nio år gammal med min 3 åriga borderterrier Bella. Vi tävlade och tränade jättemycket agility under 5-6 år. Kom till Doggy Agility Cup Final (ungsoms SM) 2001 och kom 9a. Vi tävlade även en inoff lydnads 1a med 170p (första pris). Fick avliva henne vid 10 år pga cancer.

Min andra hund var en border collie på 4 år vid namn Kiela. Hon var en osäker hund utan någon form av självförstorende. Så efter 1½ år var vi startklara och hon mådde riktigt bra och gick alltid med svansen högt, vilket hon inte gjorde innan. Av anldening fick jag lov att lämna tillbaka henne till den tidigare ägaren. Sorgen var oroligt stor och jag kan i efterhand säga att jag nog inte lärt mig så mycket om hund som jag gjorde under tiden jag hade henne. Jag och Kiela hann aldrig tävla.

Treje hunden var Nicca som jag hämtade då hon var 7 månader gammal Parson Russell. En terrier. Hon kunde inget då hon kom till mig och förstod inte alls vitsen av att lyssna på någon människa. Blev 1½ års träning på inkallning och annat otroligt trkigt innan vi kunde börja träna riktiga moment utomhus. Tillslut var vi i alla fall tävlingsklara i agility och lydnad. Min nervostitet var otroligt stor, något som Nicca inte alls gillade. Eftersom jag inte rikigt litade på den lilla vita så blev det aldrig rikigt ba i träningen. Startade på en agilitytävling men så frt nerverna tog över gick det bara inte. Nicca flyttade hem till Maria förra sommaren på grund av att jag inte hade tid med två hundar och inte kände att jag hade råd att ha en hund som sällskap som dessutom krävde otroligt mycket träning av allmänlydnand. De tog otroligt mycket energi av mig att alltid oroa mig och eftersom det är det tråkigaste träningen jag vet så orkade jag inte.

Min nuvarande hund är ju kelpien Ninja. Den första hunden jag känner att jag verkligen kan satsa på! Hon är snart 2 år (22 juni) och vi kämpar på med lydnads- och agilityträning. Vi har tävlat två lydnadstävlingar (först 3pris och sen 1pris). Vi börjar alltså komma igång med tävlingen igen och har märkt att i mitt huvud finns liksom bara press på mig själv utan att tänka på att jag har ganska liten erfarenhet. Det jag gjorde när jag var 9 år är ganska bortblåst och jag kan inte påstå att det gjort någon större skillnad i mitt tänk nu. Önskar verklgen att jag kunde ha haft samma inställning som då.. En tävling var en tävling och så va de med de. Det var de roligaste och nervöst? Nej verkligen inte! Den känslan måste jag försöka hitta. Nervös kan man vara innan men INTE på plan.
Vi ska ha ROLIGT - bara då kan man göra sitt bästa! 



Ska sätta upp min egna mål inför min två (eller tre) tävlingar i vår och försöka fokusera på rätt saker och inte oroa mig för mycket. Blir en kul utmaning för mig och Ninjan men känns skönt att börja nu innan vi kommer upp i klasserna eftersom det kommer mer och mer press ju högre man kommer.
Ska bli intresant i alla fall och jag hoppas vi får ordning på nervostiteten! :)