1 juni hände något helt galet. Något som fick mig att våga saker jag aldrig vågat men som även fick mig att slå av helt. En känsla jag aldrig haft förut.. Det känns inte helt rätt och det känns otroligt tungt.

Enda sen i vintras på skolmästerskapets prisutdelning, då jag delade ut motivationspriserna.. Sen den dagen har jag försökt förstå att det jag gjort med draggruppen har varit något bra. Och enda sen jag skrev reportaget till Brukshunden har jag förstått hur mycket det har betytt för mig. Jag har sällan gråtit så mycket som när jag skrev dom raderna.
Jag har fått mycket beröm för mitt arbete med alla grupper under hela året och det har hela tiden gjort mig grymt taggad och motiverad och inspirerad att fortsätta.
När det började närma sig student och vi började inse att det snart var slut. Ingen mer draggrupp, inga fler träningsgrupper och inget mer ForshagaAkademin.. Låter kanske lite överdriver dramatiskt men det kändes så.. Under min sista träning som ledare för draggruppen föll tjejerna i tårar och vissa grät hejdlöst.. Självklart kunde jag inte hålla mig men det blev ändå en mysg stund, vi hade ändå länge kvar kändes det som.. Men det fick mig ändå att börja fundera.. Hur mycket har detta betytt för dom här tjejerna om dom blir så otroligt ledsna då jag ska sluta träna dom? Det var över en månad till studenten?

Praktiken gick och vi kom tillbaka, hade en del plugg kvar men när allt det var över så sattes tårkanalernas förmåga på prov.. Grät nästan varje kväll i min ensamhet men visade inget..
Klassen anordnade en middag tillsammans med lärarna och jag och Li tog tillfället i akt och delade ut klasspriser, klassens hundförare, klassen ställer-alltid-upp osv. Blev ett mindre gråtkalas men alla hade ändå en leende på läpparna.

Efter det var det stopp. Inga fler tårar. Kommentarerna, den positiva feedbacken och uppmuntrande samtal strömmade in samtidigt att jag fick veta att jag skulle gå ut med betyg jag aldrig kunnat drömma om.. Helt plötsligt var det stopp i huvudet och jag kunde inte visa min känslor alls.. Stängde allt inne fast jag egentligen bara ville gråta av lycka. Men jag kunde inte. Balen kom, studenten kom..

Jag tror att jag inte ville acceptera att jag blivit en så ”bra person” som alla sa. Jag har aldrig varit den och trodde aldrig någonsin att jag skulle. Det är en sak att sträva mot något och det är en sak att komma fram. Jag trodde att jag skulle springa på ett löpband mot att bli en bra och uppskattad människa, och att bli någons förebild var något jag skrattade åt, aldrig.

När jag satt i kyrkan och rektorn läste upp motiveringarna för stipendierna och priset så ville jag inte förstå att det var jag.. Jag hade aldrig kunnat drömma om det och jag trodde aldrig att det skulle ske. När jag gick upp för sista gången och hämnade stipendiet för årets gymnasist så höll det inte längre.. Tårarna trängde sig fram.. Men fortfarande.. Efter några minuter var det över och kinderna torra.

Sen dess har jag förnekat att det hänt.. För mig själv.. Jag har otroligt svårt att acceptera att det är sant.. jag kan använda det i mitt CV eller i projektsyfte men jag har svårt att själv förstå vad det innebär. Jag hade aldrig kunnat drömma om att sitta i situationen jag sitter i nu.. Aldrig. Men jag är otroligt stolt och glad över det och den här sommaren kommer jag att ägna åt att förstå vad som hänt.

Och till min pojkvän Rikard, dragelever, lärare och vänner så vill jag bara säga tack. Jag har gått från att vara ingen till att vara någon. Jag är blivit någon och jag ät stolt över att vara den jag är. Tack för det.

 

(Jag kanske inte grät så många tårar den sista veckan vi hade ihop.. Men rädslan av att inse vad det var vi gick igenom var för stor och jag ville inte att det skulle ta slut. Jag trodde inte att jag var redo. Jag har funnit vänner som kommer att finnas med mig resten av mitt liv. Det som hände i Forshaga under dom här tre åren var det bästa som här i hela mitt liv. Ni är viktiga och ni är min inspiration.)