Varför är de alltid så att dom vi tycker mest om, även är dom som får ta mest skit? Att det beror på att vi litar på att dom inte försvinner är väll en logisk anledning men den ger mig ändå inget riktigt svar. Dom vi inte bryr oss lika mycket om eller dom vi inte bryr oss om alls känns ju som mycket lämpligare "slagpåsar".. Eftersom dom som vi håller närmast hjärtat är dom vi vill ska ha det bäst och verkligen inte vill såra.. Men ändå gör vi det, gång på gång. Jag vill inte vara arg på min närmaste, verkligen inte men de verkar inte som att jag styr de.. Jag är inte mer än människa och NEJ jag kan inte se det goda i alla jämt, jag är ingen Ghandi, ingen Tomas Di Leva, ingen Dalai Lama. Glad över de men hoppas verkligen att jag ska kunna göra någon slags förändning. Folk i min omgivning har gjort förändringar för mig och det är på tiden att även jag drar mitt stå till stacken. Ber om ursäkt till dom brabbade och kan med hela mitt hjärta berätta att jag har en underbar familj, ett lyckopiller till hund, fina vänner och den bästa pojkvännen. Jag har inget att klaga på, så varför blir de alltid såhär?

I don't know if I can yell any louder
How many time I've kicked you outta here?
Or said something insulting?

I can be so mean when I wanna be
I am capable of really anything
I can cut you into pieces
But my heart is broken

How did I become so obnoxious?
What is it with you that makes me act like this?
I've never been this nasty

Can't you tell that this is all just a contest?
The one that wins will be the one that hits the hardest
But baby I don't mean it
I mean it, I promise

Please don't leave me
Oh please don't leave me
I always say how I don't need you
But it's always gonna come right back to this
Please, don't leave me

I forgot to say out loud how beautiful you really are to me
I cannot be without, you're my perfect little punching bag
And I need you, I'm sorry