Just nu har livet i en brant utförbacke.. Påväg mot botten.. Inget känns inspirerande, känns som att alla försöker hålla en på backen när man helst av allt bara vill drömma och skapa mål att sträva efter. Jag är trött på negativa kommentarer och negativa onödiga kommentarer. Jag lever mitt liv och jag tänker inte leva en dag utan att försöka göra det bästa jag kan av den. Jag vill jobba med något jag älskar, och jag tänker inte sitta och gnälla över att jag inte får det eller har det. Jag tänker se till att få det.
Förstår inte folk som bara gnäller, sånna som inte förstår att alla kan inte prestera lika mycket. Den perfekta världen då alla drar lika stårn till den perfekta stacken. Gott folk den finns inte. Vi sattes på denna jord med olika styrkor, svagheter, arbetesvilja osv, så hur skulle det någonsin vara möjligt att alla ska göra lika? Bäst att fråga sig själv om man är med i en, tex. hundklubb för att "alla ska dra lika strån till stacken" eller för att alla älskar hundträning och vill att fler ska finna den glädjen?
VI kommer aldrig leva i en "perfekt" värld, så det är lika bra att alla gör sitt bästa, jag är helt säker på att allt skulle vara så otroligt mycket bättre ifall alla bara gjorde sitt bästa, så länge alla som kan hjälper till.. Antar att det är jag som är i "the perfect world" nu men ja.. Tänken med inlägget var väll mest att upplysa det lilla problemet att folk är så fixerade på hur mycket andra tillför och att det handlar så mycket om prestation så man glömmer slutmålet. Varför kämpar vi? Varför lägger vi tid? Klipper vi gräset för att kunna gnälla på att "agilityfolket" inte tagit in sina hinder innan det ska klippas gräs? Har vi hundklubbar för att alla sporter som utövas på en ort ska utövas HELT var för sig? Blir vi medlemmar i hundklubbar för att träna med sina två kompisar? Och tränar vi hund för att ha folk att gnälla på, bråka med och för att träna bort förmågan att komunistera med individer av den egna arten?

I höst startar mitt företag. Det är ett stort projekt som jag kommer ta bit för bit. Jag tränar hund för att jag älskar hundar, hundmänniskor och för att jag älskar att lära mig och framförallt att lära andra. Jag bara älskar att se både min egen och andras hundar utvecklas. Utan hundarna i mitt liv hade jag inte vart någon. Jag tänker ta vara på den tid jag har med mina hundar, för för mig är det rent kvalitetstid.

Som sagt så har mitt liv en ordentlig svacka och jag gör mitt bästa för att kravla mig upp igen. Bara en månad kvar innan företaget ska vara igång. Och livet måste vara dåligt ibland för att man ska kunna ta vara på det riktigt bra stunderna. Gör en kopp te och sjunger för mig själv "Det här är mitt liv, jag lever min dröm.." Jag kommer aldrig att ge upp den drömmen. Man måste ha något att sträva mot, glöm inte.

/ Tinan