Hela dagen har jag väntat.. Väntat på att klockan ska bli sju.


Finaste, finaste, finaste..

En tjej ringde idag från Sundsvalls draghundssektor. Vi pratade lite och kommer att åka på ett möte hos dom nu när jag är på praktiken. Planera vad som ska hända och se om jag kanske ska ta mig an en ny grupp gröna människor och hundar! Min malgrupp var i alla fall precis den som sökte så det känns ju toppen! ..Men fortfarande måste jag säga att jag fick en lite klump i halsen när jag skulle berätta vad jag och min fina, fina grupp gått ignom, gjort och lyckats med.. Tårarna kom smygandes men klarade av att tygla känslorna och i slutet av samtalet kände jag mig ändå rätt taggad, känns skönt att ha några peppade som väntar på en..

Fick en samtal av coacheleven Matilda innan träningen. Vi diskuterade hennes kommande träningar lite och dragtänk! Känns kul att ha någon att hjälpa så personligt även om hon bor låångt bort.. Kom fram till en del bra saker och hon börjar verkligen komma in i tänket - duktig är du Mat (& Mikk för den delen)!

.. Men eftersamtalet stod klockan på 18:45 och det var dags att göra sig redo för en timmes plåst. Ångrade att jag påmint alla om att det var min sista gång och hoppades lite att alla skulle ha glömt bort de.. Gick bra först och vi pratade inte om det, många duktiga hundar på banan, tyvärr inte lika duktiga skitungar, mammor och annat löst folk som inte förstår att man måste flytta sig om det kommer någon.. Blev dikeslöpning för gänget som i panik fick hoppa ur spår för barn, barnvagnar och cyklar.
Mimmi, Lotta, Sandra och My kom efter ett tag och lilla Sandra fick sig en flygtur och en besök (huvudet först) i diket.. Med två dobbidar är det inte så lätt, så jag förstår dig helt Sandra! Vurpan va den snyggaste jag sätt och ska man ramla så ska man ju i alla fall göra det snyggt ;)
Träning led mot sitt slut och såklart var någon tvungen att ta upp det (*host* Lotta *host).. Först var det väll okej, har haft tid på mig att acceptera men när man ser andras känslor välla ut och tårar rinner ner för fina tjejers kinder.. Det är svårt att hålla emot..

Ingen kommer någonsin att förstå hur mycket det här har betytt för mig. Jag började på skolan som en osäker tjej helt utan självkänsla och självförtroende. Saknade mening med livet. Litade inte på mig själv eller någon annan. Efter två år träffade jag världens finaste människa, Rikard Näslund. Har aldrig känt mig så bra och viktig som när jag är med den killen. Han fick mig att våga tro på mig själv och det jag gjorde. Utan honom har det inte funnit någon grupp och ingen stark Tina.
Jag kommer att lämna den här gruppen med god självkänsla, lagomt bra självförtroende men framför allt, tillit till mig själv och andra. Draggruppen har fått mig att förstå att jag faktikst kan, kan lyckas med något. Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu och jag ser ljust på framtiden och ni är en stor del av det. Jag kommer aldrig att glömma någon av er och jag kommer alltid ha er i tanken när jag lyckas.
Men som sagt, utan Rikard hade jag itne stått här, rak i ryggen.

Ni är något av det bästa som har hänt mig - för nu tror jag på mig själv och det jag gör och det har jag aldrig gjort innan. Jag vågar välja svåra vägar och vågar anta utmaningar. Jag älskar er och ni finns alltid med mig!

Rikard Näslund, jag älskar dig. Du är luften jag andas.

(och Jossan, Johanna och Lotta.. Jag har aldrig tvivlat på er! Ni kommer fixa de här så jävla bra!)

Tack för mig, min tid som ledare i draggruppen är nu över och det har utantvekan varit den bästa tiden någonsin!


I've had the time of my life.